linnmadsen

Helt plötsligt hemma, när Julii somnat så smäller det till i tankarna.. Kommer alltid finnas med i tankarna om hur det hade varit med Kian..  Hur hade det sett ut? 

Det går inte äns med ord att beskriva känslan av att fortsätta livet utan sitt barn.. De barn jag bärt i 9 mån, de barn jag fött och haft på mitt bröst.. De barn jag älskat ifrån första stund!! 

Många ggr blir jag så ledsen... För folk tror art det är något som går över.. Och glömmer att vi faktiskt är två stycken som mist sitt barn, i te bara jag!  Vi är två som går igenom en graviditet av rädsla för vad som kan ske.. Vi är två, och inte en!! 

Kian är vårt andra barn.. Och vi kommer alltid göra honom delaktig i vår familj.. Han är en del av oss!  Och vi älskar honom så mycket! 

 Så långa gånger man faller, man faller ner för omgivningen som tror sig veta mer än sig själv, vad som egentligen är bäst.. Alla kommentarer.. Alla blickar som om man bara pratat strunt.. Uch hela tiden varje dag måste man kämpa!! 

Soeciellt denna graviditet! Försöker hålla leendet uppe, men bakom detta finns en rädsla som håller på att förstöra mig.. Sömnlöshet med sämnpiölrr, glömska så man blir rädd för sug själv.. Oförstående människor!'   

En till som säger att detta kommer gå bra.. Ja jag vet i te vad jag gör! Ingen kam veta.. För med Kian skulle det med gå bra!!  För varje dag kämpar jag för hoppet om att detta barn ska få leva.. 

Nä, kände mig väldigt ledsen så där helt plötsligt.. 

Jag hatar att livet är så här, hatar att folk tror att livet är så självklart... 

//lm