linnmadsen

Lilla Kian, vi hade sånt problem med namn.. Ken gillar si och jag gillar så! Det var inte lätt.. Jag minns inte när och var jag hörde namnet Kian.. Men jag fastnade direkt, dock tog de längre tid för K eftersom han förknippade det med bilen Kian, men efter att ha gått igenom flera hundra namn så blev det Kian... Och när vi fick se han för första gången såg han ut som en riktig Kian!! 

Vår älskade pojke, varje dag kommer den plågande frågan upp, varför varför varför? Har vi gjort världen något så ont eftersom vårt barn togs ifrån oss? Jag blir så arg hela tiden..  Folk blir gravida? Folk föder barn.. Och jag är bara så arg på dem.. Jag har inga goda tankar alls för andra.. Varför får dem och inte vi? 

Jag saknar bara vår fina lilla ängel..  Jag saknar det som skulle varit.. Allt de man skulle skriva ner i hans egna lilla bok.. Istället får jag göra en minnesbok.. De kommer aldrig några mer bilder på honom, vi kommer aldrig mer få se honom.. 

Jag tror iaf att mormor har honom i sin famn, och inte lämnar honom försen vi är där.. Jag saknar henne med, världens bästa människa.. 

Jag tänker mycket på nästa graviditet, hur ska det bli? Jag är verkligen skit rädd.. Andra gravidas rädsla är min verklighet.. Så ven ska hjälpa mig? Jag lever i mardrömmen och vet att risken finns.. De skulle vara maximal otur,  men risken finns där.. Och kommentarer som att de händer bara inte två ggr... Jo det kan det! 

 

Ha vill bara ha tillbaka min Kian! 

//L

Andra människors lycka är ett exempel.. 

Jag har åxå levt e den där lyckliga äckliga bubblan.. Men den kraschades fort och hårt!

Kan inte världen stanna och vänta ett tag? 

Jag är ingen människa som vill gråta offentligt, det är bara inte jag! Men mitt jag är försvunnen, och kommer aldrig mer tillbaka. Nu måste jag bygga upp en ny människa.. Hur gör man det? Jag kommer aldrig kunna bli som innan.. Samtidigt som att jag inte vill bli " hon som förlorade sitt barn" utan en person.. 

Ingenting är bra eller nyttigt just nu.. Att lära sig leva med smärtan kommer ta tid .. 

Jag skiter fullständigt i andras lycka, jag vill inte äns veta.. Varför ska ja bära andras lycka när jag har förlorat ett! 

 

Som sagt.. Blandade känslor.. Idag är jag bara så förbannat ledsen på världen!

/L

Jag älskar dig min lille Kian.. Ska göra nån tatuering med stora syster med, men vad vet jag inte än!! 

/L

Saknar

Längtar

Arg 

Besviken

Lurad

 Känslor som är så blandade så man oftast inte vet hur man mår..

Jag hatar att bli frågad hur jag mår.. Bra? Mår jag bra? Verkligen inte.. Jag ljuger pm jag säger att det är bra! 

Försöker hålla ihop vardagen, försöker få in rutinerna.. Men jag blir så trött.. 

Jag vill kunna somna på kvällen för att vakna upp pigg, inte ligga vaken halva nätterna.. 

Jag vill må bra.. Hur gör man? För när jag försöker slutar de oftast i tårar av trötthet.. 

Jag är arg! 

Jag är så glad för nya vänner jag lärt känna..som tragiskt nog förstår, som man kan prata med och känna sig trygg! <3 

Jag vill bara ha en liten Kian bredvid mig i sin säng.. Hålla mig vaken om natten, att bara kunna sitta timvis och kolla på!

Saknad!

/L

Kian är vår son, inget man bara kan glömma, och ingen jag absolut inte vill glömma.. Ibland känns det som folk vill att man ska försöka glömma, eller är de bara så jag uppfattar vissa kommentarer ..  Varför ska jag försöka att inte tänka för mycket? Skulle jag sluta tänks på honom så känns det som om jag sviker honom.. Att svika sitt barn är inget en normal förälder vill!!!

Jag är så trött på att höra kommentarer som " ni är unga det är bara att försöka igen" och då undrar jag vad i den meningen som gör att smärtan av sitt förlorade barn försvinner? Smärtan kommer alltid att finnas, men att acceptera kommer jag göra en vacker dag, inte nu, inte imorgon.. Men att förstå varför vi inte fick behålla Kian.. Kommer jag aldrig att göra..

Kian är vår son, inte ett missfall.. Utan ett barn som var så redo för denna värld ! 

/L

Citygross har ett väldigt bra pris, om man vill testa, jämfört med linas matkasse som är dyrare.. Tycker ändå att recepten är desamma.. Ovanliga, men visst har kanske linas lite mer nyttigare och ekologiskt! 

Att vara sjukskriven ger inte den bästa ekonomin som citygross passar oss fint

Jag blev glatt övertaskad av veckans recept, allt är bara så spännande!  

Eftersom jag gett mig fan på att jag ska ner i vikt så älskar ja att det är bra ned sallad till middagarna.. Perfekt!

Denna dagen började vi med.. 

De blev en succé hos sambon.. Lite extra smakrik!

Recepten är väldigt lätta att följa med, så imorgon blir det torsk med currysås och potatismos.. ;)

/L

Jag som skulle vara mammaledig nu, gå runt på stan för att senare ta en kaffe och njuta av tystnaden när lillebror sov gott i vagnen.. 

Allt är de dröm, en förbannad mardröm!

Visst vill jag få in rutiner i vårt liv igen, men de känns bara jobbigt! De flesta säger att de är bra för mig så jag kan tänka på annat.. 

Vadå tänka på annat? Jag vill ha Kian i tankarna, jag vill inte att han ska försvinna.. Sen handlar de inte varsin tankarna, jag klarar inte av stress och hur kommer de då bli om de skulle bli en krissituation på jobb? Jag blir virrig, får inte fram ord och gråter! Det värsta är mitt minne, fortfarande glömmer jag saker hela tiden... 

Idag är ingen bra dag, de regnar ute och. Jag är trött! 

Jag ska börja jobba idag...

//L

En jäkla timme hade kunnat förändra allt.. 1 timme, 60 minuter... 

Dessa tankar kommer och går hela tiden.. Hur ska man få frid? 

När jag var gravid med Julii festade jag och drack vid två tillfällen innan ja visste att jag var gravid, och sluta röka helt tog ett tag.. Ut kom världens finaste och friskaste lilla hjärta..

Med Kian varken rökte jag eller drack, var försiktig med maten.. Och han fick inte leva? Jag som var så försiktig..

Tankar och funderingar hela tiden.. 

Just nu ligger min vackra dotter bredvid mig i sängen och snarkar.. Det känns tryggt, jag är så jäkla rädd för att något skall hända henne! Varje kväll smyger jag in i hennes rum för att se att hon andas innan jag lägger mig.. Älskade unge! <3

Dagen började med dans m funkykidz, för att senare hamna på country festivale! Mysig stämning, och mat i magen höll humöret på rätt plats!! Det var bara juliis mage som spökade.. Imellanåt är hon så hård i magen.. Trots att hon dricker mycket vatten! Ville inte sitta på toa, äta eller äns rida på ponnyn där på festivalen, hon älskar hästar men tvär vägrade och är säker på att de var magen. Senare så blev det blöjbyte och en mer roligare Julii, som ville rida när vi gick t bilen för att åka hem, otur! 

De sålde amerikanska mjukglassar där, och efter 20 minuter i kön fick vi minsann prova på, och de var svinigt gott :) en hårdare glass med underbar choklad och vanilj smak!! 

Julii höll sig vaken i bilen på hemvägen konstigt nog, så efter middagen var det en liten tjej som somnade efter 2 minuter! En kväll utan tårar och bråk är en lyckad kväll, desutom är det lördag och energin ligger på en jämn nivå! 

Julii och Kian är kärlek <3

//L

3 månader sedan han dog i det som skulle vara den tryggaste platsen på jorden, i sin mammas mage! 

Nu skulle jag egentligen torkat hans tårar efter hans första vaccindprutot? Inte torka mina egna tårar vid hans grav! 

Idag letade jag efter en present till honom, något som skulle passa och som jag kände att han skulle ha, och jag hade gett upp tills jag hittade en söt nalle.. Som fick bo i hans nallehus han fick av sin faster och kusin.. 

Idag har det varit jobbigt.. Önskar hela tiden att allt bara är en mardröm, eftersom att sånt här händer inte!! Man går och klagar en hel graviditet och längtar varenda sekund efter barnet och framtiden tillsammans.. Man ska inte begrava sitt barn.. 

En mamma och pappa ska inte behöva sitta framför en vit liten kista och ta farväl.. Inte behöva sänka ner hans aska i jorden..

Jag saknar honom.. I 3 mån har jag saknat honom varenda sekund!

/L 

dagen var den 12 juni, den 12 juni då livet tog en vändning i fel rikting.

Efter att ha lämnat J på dagis gick jag tillbaka hem till lägenheten för att snabbt bli rastlös. Jag skulle till min BM kl 10.30 för en rutinkontroll, och jag var 2 dagar över tiden av min graviditet. Dagen innan hade jag haft lite värkar men hade vaknat denna dag som vanligt men lite extra glad, kände mig bara så lycklig den dagen. 

jag begav mig ner mot stan och parkerade på torget, för jag tänkte jag kunde ta en liten runda på stan innan. Jag träffade på en gammal arbetskollega och berättade att det var dags för lillebror atrt komma när som, strax därefter gick jag och köpte mig en glass och även där pratade jag med hon som jobbade, att de var varm och tungt!! 

En snabb tanke när jag åt glassen att konstigt att lillebror inte rör sig mer i magen eftersom jag åt glass men snabbt försvann den tanken och jag traskade till barnmorskan.

Som vanligt började kontrollen med ett urinprov för att sedan kolla hjärtljuden, denna gången började vi med hjärtljuden och inte med blodtrycket, vilket var konstigt nu så här i efterhand. Berättade att jag hade haft ont dagen innan, ocg glad blev jag när jag fick höra att hon skulle göra en hinnsvepning, nu är det nära tänkte jag, snart ätt lyckan komplett med vår lilla parvel, snart är vi tvåbarns föräldrar.. 

När hon försöker hitta hjärtljuden undrar hon om han har vänt sig, och försökte lite till att leta upp ljuden. tänkte inte så mycket, men hon hämtade sin kollega som skulle hjälpa till att hitta och kolla vems hjärtljud hon hörde, mina eller lillebrors. Nu får jag höra att det är lillebrors hjärtljud som varsvaga, men jag var fortfarande inte orolig eftersom jag precis hade känt honom sparak när bm grejade på magen.

nu får jag höra att jag ska ringa till K att behonom snabbt komma hit och att hon skulle ringa 112.

efter att ha ringt K så säger jag att jag måste ringa till dagis, tänkte bara på julii men var fortfarande inte orolig, varför oroa sig i onödan?  K ringer dagis, inte du får jag till svar och sedan går vi ut för tt möta upp K och ambulansen. K kommer och får bilnycklarna och amsulansen kommer strax efter, bm frågar mig några gånger om jag känner honom, vilket ja inte gör, men inget ovanligt att lillebror inte är livlig. Jag känner ingen oro och min bm är lugn tills jag ser i hennes ögon strax innan hon kramar om mig innan jag hoppar in i ambulansen.

Blåljus in och jag är fortfarande inte orolig, vad är det värsta som skulle kunna hända? Akutkjejsarsnitt, var min tanke hela vägen in till malmö. Väl inne i malmö kommer jag in med båren in till ett rum, ett rum fullt med folk. fortfarande känner jag ingen oro, för akut kjejsarsnitt vet jag ju att de gör när de är svaga hjärtljud, kjejsarsnitt blirdet tänkte jag

En djup tysdnad, och en läkare gör UL på mig, fortfarande tyst, känns som om de går flera minuter och tillslut frågar  jag om de inte ser något.. jag vet inte va ja skulle säga, vad jag skulle göra när en sköterska skakar på huvudet och tar mig i handen, tillslut pratar läkaren, men jag minns inte vad han sa, det är så ludigt. Alla går ut, det är bara jag och en sköterska kvar i rummet och hon pratar med mig, minns inte om vad, antagligen om vad som hänt.. jag kunde inte fatta, han levde ju nyss, för en stund sen.. han SPARKADE ju.. en stund senare kommer ken, och allt jag får fram är att bebis är död! 

Vår bebis är död, jag fattade inte, vad har hänt? Jag ville bara få ut honom!! vi pratade med sköterskan om att vi ville bli igångsatta så fortsom möjligt, ville ha allt klart! vi blev kvar själva i deta lilla rum då sköterskan gick för att göra iordning ett större rum med egen toalett, ett rum mer avsides. Några hade skickat sms, och vi skickade till dem att vår bebis var död, vad exakts jag skrev minns jag inte, det är så luddigt! K fick ringa sin mamma och berätta eftersom hon var tvungen att hämta J å dagis.

tårarna rann, men vi hade ändå ett lugn, jag tror inte vi fattade vad som hänt.. jagvar ju nyss så lycklig? vad hände?

vi fick vårt rum och sedan meddelade om att vi skulle iväg och göra fostervattensprov uppe på UL. När vi kommit upp på avdelningen känner jag hur paniken kommer, ansas fortare och fortare, men vi kom in i ett eget väntrum och där blev det lugnt igen. Vi tar sen provet med den längst nål jag någonsin sett, och det var fruktansvärt, aldrig mer!!! 

När vi var på  avdelningen igen kommer vår bm som vi hade när J föddes och jag blev glad, jag kände mig trygg även om man levde i ett helvete, en mardröm!

berättade igen att jag ville bli igångsatt genast, men hon tyckte vi skulle äta innan så vi fick energi till förlossningen. Nu var kl 15, och mateen gick ner, trots att ja kände hur jag tvingade i mig varje tugga.

när kl var 16 får ja ett piller nertill som skulle sätta igång mig, och jag var redan öppen 2-3 cm när jag kom in till fl, och min dotters förlossning gick fort trodde bm att detta skulle gå fort, vilket det gjorde med! 

K och jag ligger tillsammans i sängen och håller om varandra, och efter en 30-40 min ringer jag efter hjälp då jag vill duscha för at lindra den smärta som började att komma. Tror jag duschade i ca 1h, fast inte säkert eftersom minnet inte är min bästa vän just nu. efter duschen får jag gångbord jag använder och värkarna kommer mer o mer och K tjatar om lustgasen, vilket ja säger hela tiden att det inte är dags, trots att jag hade ont. Lite senare larmar jag om lustgasen och jag får även en pilatesboll o gungar på samtidigt som ja lutar mig på sängen.. värkarna blir värre och värre, inget uppehåll mellan värkarna. Efter att ha läst journalen så vet jag att kl var 18.30  när jag frågade om vattnet inte skulle gå, vilket det inte skulle men det fanns en plan, att jag skulle få en spruta petidin och 10 min senare ta hål på hinnan, vilket hände. kl var 18.50 när de gick hål på hinnan, jag var öppen ca 6-7 cm, med en gång kom krystvärkarna, och det var fruktansärt, ingen paus bara tryck tryck tryck, bm fick säga till med att sluta, ta en paus! det gick inte, snart var han ute... kl var 19.05 när han föddes, den finaste lilla kille jag någonsin sett! Jag fik upp honom på bröstet och kände en sån trygghet, men önskade att han så skulle ge oss ett livstecken, men nej... det såg ut som om han sov, han var så fin... det fick vi höra hela tiden... Kian vår älskade ängla pojke.. 

en stund senare när vi kunde släppa greppet om honom blev han fotograferad.. och fick sen sina kläder på sig, sina fina klder han skulle ha när vi åkte hem, när vi tre skulle lämna BB... 

han var så fin!

stödet vi fick under hela tiden var underbart.. vi fick även hand och fotavtryck samt en hårlock av hans fina mörka hår.... jag kollade på honom hela tiden... varför slog inte hans hjärta? vad var fel?

Jag misstänkte att det var navelsträngen, som jag såg en krumelur på, en missbildning, vilket vi flera veckor senare fick bekräftat. Kärlen hade stryps igen... Tänk om han bara hade velat komma dagen innan.. eller 2 veckor innan som storasyster.. varför varför varför?

Många tårar hela tiden... dagen efter fick vi besök av svärmor o svägerskan som senare åkte för att hämta min mamma. De fick träffa kian, och det är jag så himla glad för. vi åkte hem samma dag på eftermiddagen, vi ville bara hem till vår dotter, krama henne, pussa henne!

jag minns fortfarande så väl ihåg när vi gick ut igenom portarna, det brast och vi var timhänta, ingen bebis med oss hem, hur kunde det bli så? det var fruktansvärt...  

Dessa två dagarna minns jag så väl samtidigt som mkt är väldigt luddigt... den 12 juni då allt vändes up och ner! 

istället för att komma hem med vår bebis skulle vi planera en begravning, en begravning och inte ett dop.. hur fel är inte det?

den 12 juni föddes vårt andra barn, det är en glädje jag idag kan känna, eftersom han var vår alldeles egna perfekta pojke, samtidigt som den enorma saknaden görs påmins hela tiden. 

 

Många frågar eller gör påstående om att det måste varit hemsk att föda ditt döda barm, men jag svarar samma varje gång, nej... jag är glad att jag gjorde det.. de var den sista stunden vi fick med varandra, all smärta var värt att få honom i famnen! 

 

varje dag, varje minut är tankarna hos kian.. vår ängel, vår son!

 

med denna historia, har jag säkert glömt vissa bitar, som säkert finns i minnet hela tiden annars...

denna histora är vår, vår tid med vår pojke... vår pojke som inte finns här hos oss...

 

Kian Mamma älskar dig!

 

// L

Är jag stark för att jag födde mitt barn? Är jag stark för att jag lever? 

Ät jag stark som tar mig igenom dagarna?

Är jag starkt för att jag pratar om Kian? 

Stark är det sista jag känner mig, jag MÅSTE överleva, få dagarna att gå ihop, måste finnas för vår dotter som inte alls förstår bad som hänt, att hon mist sin lillebror!

Jag är inte stark för att jag pratat om honom, utan de är det ENDA jag kan ge honom, sin existens! Han är lika verklig för mig som Julii! Att prata om honom och händelsen, känner jag att jag får andra att förstå!!  

Stark är inte alla ett passande ord utan de handlar om overlevnad, att fortsätta livet med orättvisan, tvinga sig själv ut i verkligheten med sorgen i topp samtidigt att känna kärlek till mina barn att jag alltid ska finnas där! 

Jag är inte stark, jag överlever för att framtiden finns där! 

Jag älskar mina barn över allt annat, från första stund kilade de fast långt inne i mitt hjärta, samtidigt som mitt andra barn har kilat fast en evig saknad.. 

Kärlek och saknad tillsammans över en, är inget jag önskar min värsta fiende! 

//L

Hela sommaren har vi pratat om att åka till hallongården, men inte blivit av.. Sommaren bara försvann, och jag undrar många gånger om det verkligen varit sommar, för jag minns knappt vad vi gjort.. Allt är bara så luddigt!!

MEN idag blev de av med en tur till hallongården, åt världens godaste kycklingpaj med en super god hallon lemonad, hallonnektar till Julii samt kladdkaka vilket hon var stormförtjust i! Tog ett varv runt gården och kollade, Julii hittade snabbt sitt favorit ställe, fikatältet som var fullt av hallon i buskarna och ni kan tro att hennes lilla mage fylldes av dessa underbart goda hallon. 

Denna dagen avslutar vi hos Anett där vi bjudit in oss på middag eftersom Ken ändå inte skulle vara hemma. Så nu väntar vi på potatismos och ungsfalukorv!

**En glädjes dag, då håller du mig ihanden och livet känns tryggare min ängel**

\ L 

Tankarna är huller om buller, så mycket som man undrar. Undrar om jag verkligen var gravid, gått igenom en andra förlossning, fått mitt andra barn!

Sist jag skrev i denna blogg var när mormor gått bort, vilket var det värsta i mitt liv, nu har jag mist mitt egna barn, vår egna perfekta lilla kille Kian, DET är det värsta någon någonsin kan vara med om.

under 9 mån längtade vi efter juliis lillebror. Att ha en flicka o sedan få en pojk, vi kunde inte bli lyckligare. Aldrig hade jag någonsin kunnat tro att allt skulle vändas upp och ner, att lillebror skulle dö, för ens barn ska inte dö före sig själv!! 

Kian är i mina tankar ifrån morgon till kväll, ja även nätterna eftersom jag har så svårt att kunna somna. En konstant saknad efter vårt barn, saknaden efter hur liver skulle ha varit med lillebror. Undrade ofta hur Julii vår dotter skulle reagera när hon skulle få träffa Kian för första gången, hon älskade ju alla bebisar, ja vi var super nyfikna. 

nu är allt borta, helt tomt.. vår bebis fattas!

 

Många gånger blir jag så irriterad, arg och besviken på människor.. de hade ju aaaaaldrig överlevt om de hänt dem själva, nä de hade dött eller bara legat under täcket resten av livet, väldigt lätt att säga när man inte vet.. vi tvingas ut Ivardagen, tvingas gå vidare trots hjärtat värker som om de exploderat i tusen bitar. Julii har verkligen  hjälpt oss att imellanåt hitta glädjen.. Samtidigt som det är skit tufft me en trotsig 2 åring samtidigt som man försöker bearbeta sin sorg. Både dagis och släkten har varit till stor hjälp då vi/jag behövt tid själva, när man inte orkat. Julii ska absolut inte få lida för att vi inte mår bra.  

 

Jag blir ofta så arg, arg över att Kian inte äns fick en chans.. Önskar så många ggr jag bara få hört honom skrika, fått se hans små ögon.. Vi fick iaf se honom, den vackraste pojk jag någonsin sätt, och jag saknar den tryggheten jag hade när han låg på mitt bröst varm och god! 

kommer man någonsin acceptera att han längre inte finns? Han som rörde sig aktivt i min mage i 9 mån, busade på UL.. 

kian ÄR vårt andra barn, vi är tvåbarns föräldrar.. Tänk jätte mycket på just frågan om någon skulle ställa, om hur många barn man har.. Men var gång så blir det svar två, skulle jag säga 1 så skulle jag känna att jag sviket Kian.. 

 

 

Den klaraste och vackraste stjärnan, där sitter du min ängel! 

 

//L