linnmadsen

"jag vet precis hur det skulle vara, som det alltid har varit.
Jag kommer upp till henne för att ja e så rastlös, knackar inte för att jag vet att hunden skäller, går raka vägen in till lilla rummet, för ja vet att hon alltid ligger där o ser på henne, kläcker ur mig en kommentar som "hallå du gamle". Hon sätter sig upp på soffan o frågar om ja vill ha kaffe, sen sätter vi oss i uterummet 
"
Klockan är nu 03.39.. för en liten stund sen slog mig tanken, att aldrig mer kommer ja få uppleva detta.. Ha MINA pratstunder MITT klagande med henne... aldrig mer få se eller vara med MIN mormor.
Jag vill verkligen inte se verkligheten samtidig som jag måste.

Går dagen grät jag halva dagen, väntande på ett samtal.. som givetvis aldrig kom.. Jag vet exakt hur hon skulle låta, exakt vad hon skulle säga med en glad röst. Som hon alltid låtit när hon ringt...


Jag vet inte hur länge ja ska orka med detta.. Det är inte rättvist, en total miss i verklighetens system!

Jag saknar henne så de gör ont i mitt hjärta...



Alltid förevigt...