Min berättelse

dagen var den 12 juni, den 12 juni då livet tog en vändning i fel rikting.
Efter att ha lämnat J på dagis gick jag tillbaka hem till lägenheten för att snabbt bli rastlös. Jag skulle till min BM kl 10.30 för en rutinkontroll, och jag var 2 dagar över tiden av min graviditet. Dagen innan hade jag haft lite värkar men hade vaknat denna dag som vanligt men lite extra glad, kände mig bara så lycklig den dagen. 
jag begav mig ner mot stan och parkerade på torget, för jag tänkte jag kunde ta en liten runda på stan innan. Jag träffade på en gammal arbetskollega och berättade att det var dags för lillebror atrt komma när som, strax därefter gick jag och köpte mig en glass och även där pratade jag med hon som jobbade, att de var varm och tungt!! 
En snabb tanke när jag åt glassen att konstigt att lillebror inte rör sig mer i magen eftersom jag åt glass men snabbt försvann den tanken och jag traskade till barnmorskan.
Som vanligt började kontrollen med ett urinprov för att sedan kolla hjärtljuden, denna gången började vi med hjärtljuden och inte med blodtrycket, vilket var konstigt nu så här i efterhand. Berättade att jag hade haft ont dagen innan, ocg glad blev jag när jag fick höra att hon skulle göra en hinnsvepning, nu är det nära tänkte jag, snart ätt lyckan komplett med vår lilla parvel, snart är vi tvåbarns föräldrar.. 
När hon försöker hitta hjärtljuden undrar hon om han har vänt sig, och försökte lite till att leta upp ljuden. tänkte inte så mycket, men hon hämtade sin kollega som skulle hjälpa till att hitta och kolla vems hjärtljud hon hörde, mina eller lillebrors. Nu får jag höra att det är lillebrors hjärtljud som varsvaga, men jag var fortfarande inte orolig eftersom jag precis hade känt honom sparak när bm grejade på magen.
nu får jag höra att jag ska ringa till K att behonom snabbt komma hit och att hon skulle ringa 112.
efter att ha ringt K så säger jag att jag måste ringa till dagis, tänkte bara på julii men var fortfarande inte orolig, varför oroa sig i onödan?  K ringer dagis, inte du får jag till svar och sedan går vi ut för tt möta upp K och ambulansen. K kommer och får bilnycklarna och amsulansen kommer strax efter, bm frågar mig några gånger om jag känner honom, vilket ja inte gör, men inget ovanligt att lillebror inte är livlig. Jag känner ingen oro och min bm är lugn tills jag ser i hennes ögon strax innan hon kramar om mig innan jag hoppar in i ambulansen.
Blåljus in och jag är fortfarande inte orolig, vad är det värsta som skulle kunna hända? Akutkjejsarsnitt, var min tanke hela vägen in till malmö. Väl inne i malmö kommer jag in med båren in till ett rum, ett rum fullt med folk. fortfarande känner jag ingen oro, för akut kjejsarsnitt vet jag ju att de gör när de är svaga hjärtljud, kjejsarsnitt blirdet tänkte jag
En djup tysdnad, och en läkare gör UL på mig, fortfarande tyst, känns som om de går flera minuter och tillslut frågar  jag om de inte ser något.. jag vet inte va ja skulle säga, vad jag skulle göra när en sköterska skakar på huvudet och tar mig i handen, tillslut pratar läkaren, men jag minns inte vad han sa, det är så ludigt. Alla går ut, det är bara jag och en sköterska kvar i rummet och hon pratar med mig, minns inte om vad, antagligen om vad som hänt.. jag kunde inte fatta, han levde ju nyss, för en stund sen.. han SPARKADE ju.. en stund senare kommer ken, och allt jag får fram är att bebis är död! 
Vår bebis är död, jag fattade inte, vad har hänt? Jag ville bara få ut honom!! vi pratade med sköterskan om att vi ville bli igångsatta så fortsom möjligt, ville ha allt klart! vi blev kvar själva i deta lilla rum då sköterskan gick för att göra iordning ett större rum med egen toalett, ett rum mer avsides. Några hade skickat sms, och vi skickade till dem att vår bebis var död, vad exakts jag skrev minns jag inte, det är så luddigt! K fick ringa sin mamma och berätta eftersom hon var tvungen att hämta J å dagis.
tårarna rann, men vi hade ändå ett lugn, jag tror inte vi fattade vad som hänt.. jagvar ju nyss så lycklig? vad hände?
vi fick vårt rum och sedan meddelade om att vi skulle iväg och göra fostervattensprov uppe på UL. När vi kommit upp på avdelningen känner jag hur paniken kommer, ansas fortare och fortare, men vi kom in i ett eget väntrum och där blev det lugnt igen. Vi tar sen provet med den längst nål jag någonsin sett, och det var fruktansvärt, aldrig mer!!! 
När vi var på  avdelningen igen kommer vår bm som vi hade när J föddes och jag blev glad, jag kände mig trygg även om man levde i ett helvete, en mardröm!
berättade igen att jag ville bli igångsatt genast, men hon tyckte vi skulle äta innan så vi fick energi till förlossningen. Nu var kl 15, och mateen gick ner, trots att ja kände hur jag tvingade i mig varje tugga.
när kl var 16 får ja ett piller nertill som skulle sätta igång mig, och jag var redan öppen 2-3 cm när jag kom in till fl, och min dotters förlossning gick fort trodde bm att detta skulle gå fort, vilket det gjorde med! 
K och jag ligger tillsammans i sängen och håller om varandra, och efter en 30-40 min ringer jag efter hjälp då jag vill duscha för at lindra den smärta som började att komma. Tror jag duschade i ca 1h, fast inte säkert eftersom minnet inte är min bästa vän just nu. efter duschen får jag gångbord jag använder och värkarna kommer mer o mer och K tjatar om lustgasen, vilket ja säger hela tiden att det inte är dags, trots att jag hade ont. Lite senare larmar jag om lustgasen och jag får även en pilatesboll o gungar på samtidigt som ja lutar mig på sängen.. värkarna blir värre och värre, inget uppehåll mellan värkarna. Efter att ha läst journalen så vet jag att kl var 18.30  när jag frågade om vattnet inte skulle gå, vilket det inte skulle men det fanns en plan, att jag skulle få en spruta petidin och 10 min senare ta hål på hinnan, vilket hände. kl var 18.50 när de gick hål på hinnan, jag var öppen ca 6-7 cm, med en gång kom krystvärkarna, och det var fruktansärt, ingen paus bara tryck tryck tryck, bm fick säga till med att sluta, ta en paus! det gick inte, snart var han ute... kl var 19.05 när han föddes, den finaste lilla kille jag någonsin sett! Jag fik upp honom på bröstet och kände en sån trygghet, men önskade att han så skulle ge oss ett livstecken, men nej... det såg ut som om han sov, han var så fin... det fick vi höra hela tiden... Kian vår älskade ängla pojke.. 
en stund senare när vi kunde släppa greppet om honom blev han fotograferad.. och fick sen sina kläder på sig, sina fina klder han skulle ha när vi åkte hem, när vi tre skulle lämna BB... 
han var så fin!
stödet vi fick under hela tiden var underbart.. vi fick även hand och fotavtryck samt en hårlock av hans fina mörka hår.... jag kollade på honom hela tiden... varför slog inte hans hjärta? vad var fel?
Jag misstänkte att det var navelsträngen, som jag såg en krumelur på, en missbildning, vilket vi flera veckor senare fick bekräftat. Kärlen hade stryps igen... Tänk om han bara hade velat komma dagen innan.. eller 2 veckor innan som storasyster.. varför varför varför?
Många tårar hela tiden... dagen efter fick vi besök av svärmor o svägerskan som senare åkte för att hämta min mamma. De fick träffa kian, och det är jag så himla glad för. vi åkte hem samma dag på eftermiddagen, vi ville bara hem till vår dotter, krama henne, pussa henne!
jag minns fortfarande så väl ihåg när vi gick ut igenom portarna, det brast och vi var timhänta, ingen bebis med oss hem, hur kunde det bli så? det var fruktansvärt...  
Dessa två dagarna minns jag så väl samtidigt som mkt är väldigt luddigt... den 12 juni då allt vändes up och ner! 
istället för att komma hem med vår bebis skulle vi planera en begravning, en begravning och inte ett dop.. hur fel är inte det?
den 12 juni föddes vårt andra barn, det är en glädje jag idag kan känna, eftersom han var vår alldeles egna perfekta pojke, samtidigt som den enorma saknaden görs påmins hela tiden. 
 
Många frågar eller gör påstående om att det måste varit hemsk att föda ditt döda barm, men jag svarar samma varje gång, nej... jag är glad att jag gjorde det.. de var den sista stunden vi fick med varandra, all smärta var värt att få honom i famnen! 
 
varje dag, varje minut är tankarna hos kian.. vår ängel, vår son!
 
med denna historia, har jag säkert glömt vissa bitar, som säkert finns i minnet hela tiden annars...
denna histora är vår, vår tid med vår pojke... vår pojke som inte finns här hos oss...
 
Kian Mamma älskar dig!
 
// L

Kommentarer
Postat av: Tanja

Har läst igenom hela din berättelse nu, du berättar allt så fint o bra. Det för tankarna tillbaka till den 22 juni när vi fick reda på att Milla Junis hjärta slutat slå.

Jag känner så otroligt mycket med dig/er, det gör så ont o jag känner igen allt för väl.. Varför blev det så här? Varför kunde de inte komma ut bara en dag tidigare o klarat sig? Hade man kunnat göra nått annorlunda, missade vi nått osv.

Det e så fruktansvärt jobbigt.. Hur länge ska det göra så ont, hur lång tid kommer det ta innan man accepterar.. Hela livet, aldrig kommer jag riktigt kunna acceptera det känns det som just nu.

Så fint ni har gjort det hos honom idag me hans lilla nallehus!

Massa kramar om dig❤❤❤

2013-09-12 @ 20:05:30
URL: http://www.millajuni.wordpress.com
Postat av: Malin

Det gör så ont i hjärtat att läsa detta.
Känner igen mig så väl på allt. Hur man kunde vara så lugn efter beskedet och framförallt lämna sjukhuset, tomhänt. Det var det värsta, att åka därifrån, där man hade kunnat vara nära sitt barn fysiskt för sista gången.

Fint skrivet Linn och massa kramar till er ❤

2013-09-13 @ 08:38:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0